Dopet...

...som aldrig kommer att bli, lyckades jag dock få det bästa från - bilder på vår Vera i den dopklänningen som MIN mormor Inez en gång döptes i.

Den är så ljuvlig att jag vill bli riktigt religiös och springa till kyrkan bara för att få visa upp den.
Men jag har kommit på en annan lösning, jag har hängt den på en fin galge ovanför Veras spjälsäng och kan njuta av den varje morgon när jag vaknar.
Den hänger där som en påminnelse att livet är förgängligt och kort, vackert och skört och att det gäller att ta tillvara på de små korta stunder av ren lycka och gömma dem i sitt hjärta för att kunna plocka fram dem vid behov.
Tänk att min älskade Mormor Inez, nästan nyfödd, burit detta tyg i en av de högtidligaste stunder, som då dopet var, i sitt liv.
Hennes mamma, som jag aldrig träffat höll henne varsamt och lät prästen välsigna henne och visade sedan stolt upp henne för sina släktingara och vänner.
Och nu har min minsting samma klänning...

Spjälsängen som den hänger ovanför och som Vera sover i, gick jag och Mormor och handlade när jag var höggravid med min största, Nellie.
Den har sedan alla barnen legat i, mer eller mindre ; ).

Mormor ääälskade verkligen bebisar och jag tänker ofta på henne och hur stolt hon hade varit över mina andrakullsbarn.