Hjääälp....

...vilken dag!

Helt otorligt vad jag har snurrat runt idag och nu känner jag mig helt matt. N o W har haft skolavslutning, naturligtvis inte samtidigt, så det har blivit några vändor fram och tillbaka till stan. N:s började klockan 9 och innan dess skulle frukost fixas, hårnålar letas reda på och värsta brudfrisyren med blommor skulle fixas. In tíll skolan med henne och sen hem igen och förbereda nästa avslutningstjej och det hemmafixade avslutningsfikat. Nu var det locktången som gällde medan degen till de hemmagjorda pitabröden jäste (präktig, nää, försöker bara spara på utgifterna och dra mitt strå till stacken och eftersom jag inte kan jobba så återstår ju bara att baka, eller??), klänning som skulle strykas, ännu en frukost och en kissnödig hund som krävde sitt. Grönsaker som skulle hackas och tonfiskröra som skulle...tja, röras. Sår som skulle blåsas och plåstras, bebis som skulle ammas...

Sen iväg med fröken-fräken till pingstkyrkan. Mira somnade i bilen så jag bar in henne till hennes "tuff" där hon (tack och lov) somnade om och sov medan jag matade och klädde Vera, bakade och gräddade pitabröden, packade fikakorg, duschade (med Vera sittandes utanför duschen i sin barnstol), sminka mig samtidigt som jag fick putta in nappen i munnen på Vera säkert tjugo gånger då hon var trött och höll på att somna, packade in fika och vagn, väskor då N o W ska till sin pappa i helgen.

Sen började det stora äventyret att väcka den björn som sover, för just så är det att väcka Mira.
När hon väl sover så bör man låta henne sova för om det blir fel så kan lätt allt bli fel... men efter
lite prat om lekplatsen som väntade beslöt hon sig för att åtminstone öppna ett öga. Sen kom nästa hinder på banan - borsta håret! Egentligen skulle hon duschat men då jag insåg att tiden inte skulle räcka till så försökte jag få henne att förstå att det var ju en jättebra deal för henne, att slippa duscha och "bara" kamma håret.
(Sist vi handlade på Willys och kom till schmpoohyllan sa Mira, bestämt:
"Mamma"
"Mmmm"
"Vi höööööver inte söpa ampo"
"Jo men schampot är ju slut hemma"
"De jöö inget mamma, de e´ingen fara, vi hööööver ju inte duscha"
"Jo, men annars luktar vi ju illa och är smutsiga"
"De jöööö inget ju. Inte schampo, söpa Nalle Puh-låster stället"

Tror det var här hon blev distraherad av en äldre herre med rullator som hon tittade på med stora ögon och samtalet fick ett slut. Men så poppis är det att tvätta håret just nu.)

Rasmus på luffen sa att mammorna och papporna som kom till barnhemmet bara ville ha flickor med ljust lockigt hår...och då säger jag att dessa förbarmande blivande föräldrar inte vet vad de gav sig in på. Små söta flickor med ljust lockigt hår kräver sin man (som oftast är en kvinna). Men med lite trixande, hot om utebliven lekplatstripp, arga-leken stirrande, och slutligen det som faktiskt alltid fungerar bäst - ignorans, så satte hon sig på sin stol och berättade att nu gick det bra att bli kammad. Så det var bara att sätta igång att reda ut den svintoliknande tussen som satt framför mig. Naturligtvis var hon tvungen att gny och trilskas lite i förebyggande syfte, IFALL det skulle göra ont. Men resultatet är ju väl värt mödan - ett vacket litet ljuslockigt flickebarn som inte skulle behöva vara föräldralös speciellt länge enligt Rasmus.


Sen var det minibjörnen som skulle väckas, matas, bytas, ta på nya kläder då de gamla var nerspydda (tredje bytet idag...), ut med hunden (igen), mata katter som envist jamade så mitt huvud höll på att spricka trots att de redan fått mat en gång idag (+ att det låg en halv kopparorm framför dörren imorse och jag misstänker att det var katterna som hade ätit den andra halvan och inte att den stackars ormen hade lagt sig där för att självdö) men för att tysta dem så slängde jag ut några ostbitar (från osten som visst stått framme sedan frukosten imorse, bakom de tomma mjölkpaken) , packa in ungarna (varav en är i den underbara åldern "kan själv" , vilket hon oxå ofta kan, men det tar sin tid. Men som den rutinerade mor jag är så har jag lärt mig att räkna till tio, eller ibland hundra, samtidigt som jag försiktigt kör lite profylaxandningsövningar för att behålla lugnet (lyckas inte alltid..)

Väl inne i bilen kom jag på att "Ove och nappen" hade vi ju glömt och jag sa till Mira att passa Vera medan jag sprang in och letade reda på dem.

"Mija hööööver inte Ove och napp. Ove stanna hemma"

OK, tänkte jag och la in backen och backade ner för grusgången,vände bilen, la in ettan och körde iväg.

"Ooooove"
"Men du behövde ju inte Ove"
"Mija höver Ove nuuuu"

Ok, det var ju logiskt och gick ju faktiskt inte att argumentera emot. Nu och då, en minut tidigare, behovet kan ju poppa upp däremellan. Jag kom ändå på att jag måste ringa N o W och bestämma var jag skulle hämta upp dem, för min mobil var naturligtvis urladdad så att ringa på vägen fanns inte. Så nu kunde jag ju passa på och göra två flugor på smällen och ringa och hämta Ove (1-0 till Mira). Det var ju tur att jag ringde för då kunde ju dessa prominenta damer be mig att ta med allt (livsviktigt) som de hade glömt att packa ner, typ solglasögon, plattång ifall man skulle sova hos en kompis som inte har den sådan i sin ägo (gud förbjude), det svarta linnet som man inte visste om man hade lagt i tvätten eller om det låg kvar på rummet mm mm. W frågade om hon fick vara med O istället för att fika men då så den något överambitiösa mamman blankt nej, vi skulle ju fika och ha det så myyyysigt i lekparken och mamma hade ju bakat och fixat för att de skulle få pengar att gå på tivolit med istället för att lägga massa pengar på hutlös dyr fika på något cafe´i stan... Nej, det sa jag inte utan snarare något i stil med:
" Nej lilla gumman, men O kan ju följa med oss och fika om hon vill", vilket hon ville.

Väl framme vid pingstkyrkan slog det mig att det blir ju för många barn i bilen (5 st närmare bestämt, varav två stycken med gigantiska men väääldigt trafiksäkra, bakåtvända barnbilstolar) om man ska köra lagligt, och det ska man ju helst när det är tivoli i stan och fler poliser ute än vanligt. Men nu kände jag att jag orkar faktiskt inte bry mig, så O fick helt enkelt sätta sig i W:s knä i mittsätet och jag sa åt W att ducka om hon såg någon polis (förmodligen meningslöst).

Med fem ungar i min lilla Skoda bar det iväg till parken och regnet, som innan hade duggat lite grann, tilltog TROTS att jag hade kommit ihåg att ta med regnskyddet till Veras vagn (Det är annars så att har jag det med så regnar det inte och har jag glömt det så regnar det, säkert som Amen i kyrkan, men inte idag)

Barnen var ändå vid gott mod och sa att
"Vi kan sitta i den lilla lekstugan på lekplatsen" och vad jag svarade minns jag inte. Men regnet slutade och jag hade varit så förutseende och tagit med mig hushållspapper och började torka av bänken och plocka upp vår läckra picnic. Lagom till att vi skulle börja äta så kom de - KNOTTEN och de bet BARA mig. Det slutade med att jag skyllde på att Vera behövde äta och jag tog henne och flydde till bilen. N, W och O lekte plikttroget en stund med Mira men ville nog innerst inne bara få sina utlovade tivolipengar, dra därifrån, spana killar och åka virvelvinden så snabbt som möjligt.
Så "familjen taikon" packade ihop igen och knödde in sig i den lilla bilen och sedan kördes det runt och lämnades ungar lite här och var.

"Nu åker vi hem och tittar på Shaunen (Miras favoritfår)"
"Jaa, myyysa, chifs?"
"Nä, inga chips, kanske popcorn"
"Ja ja, cocon dåra´ (uppgiven suck)

Låter säkert som om jag haft en hemsk dag men om sanningen ska fram så var den trots allt faktiskt mysig och ganska komisk och jag kände mig som pappan i "vi hade i alla fall tur med vädret" vilket vi ju INTE hade (eller det var ju eg knotthelveterna som var värst!)