Dagens visa...

...som Mira går och gnolar mest hela dagarna, älskade unge!

Hjääälp....

...vilken dag!

Helt otorligt vad jag har snurrat runt idag och nu känner jag mig helt matt. N o W har haft skolavslutning, naturligtvis inte samtidigt, så det har blivit några vändor fram och tillbaka till stan. N:s började klockan 9 och innan dess skulle frukost fixas, hårnålar letas reda på och värsta brudfrisyren med blommor skulle fixas. In tíll skolan med henne och sen hem igen och förbereda nästa avslutningstjej och det hemmafixade avslutningsfikat. Nu var det locktången som gällde medan degen till de hemmagjorda pitabröden jäste (präktig, nää, försöker bara spara på utgifterna och dra mitt strå till stacken och eftersom jag inte kan jobba så återstår ju bara att baka, eller??), klänning som skulle strykas, ännu en frukost och en kissnödig hund som krävde sitt. Grönsaker som skulle hackas och tonfiskröra som skulle...tja, röras. Sår som skulle blåsas och plåstras, bebis som skulle ammas...

Sen iväg med fröken-fräken till pingstkyrkan. Mira somnade i bilen så jag bar in henne till hennes "tuff" där hon (tack och lov) somnade om och sov medan jag matade och klädde Vera, bakade och gräddade pitabröden, packade fikakorg, duschade (med Vera sittandes utanför duschen i sin barnstol), sminka mig samtidigt som jag fick putta in nappen i munnen på Vera säkert tjugo gånger då hon var trött och höll på att somna, packade in fika och vagn, väskor då N o W ska till sin pappa i helgen.

Sen började det stora äventyret att väcka den björn som sover, för just så är det att väcka Mira.
När hon väl sover så bör man låta henne sova för om det blir fel så kan lätt allt bli fel... men efter
lite prat om lekplatsen som väntade beslöt hon sig för att åtminstone öppna ett öga. Sen kom nästa hinder på banan - borsta håret! Egentligen skulle hon duschat men då jag insåg att tiden inte skulle räcka till så försökte jag få henne att förstå att det var ju en jättebra deal för henne, att slippa duscha och "bara" kamma håret.
(Sist vi handlade på Willys och kom till schmpoohyllan sa Mira, bestämt:
"Mamma"
"Mmmm"
"Vi höööööver inte söpa ampo"
"Jo men schampot är ju slut hemma"
"De jöö inget mamma, de e´ingen fara, vi hööööver ju inte duscha"
"Jo, men annars luktar vi ju illa och är smutsiga"
"De jöööö inget ju. Inte schampo, söpa Nalle Puh-låster stället"

Tror det var här hon blev distraherad av en äldre herre med rullator som hon tittade på med stora ögon och samtalet fick ett slut. Men så poppis är det att tvätta håret just nu.)

Rasmus på luffen sa att mammorna och papporna som kom till barnhemmet bara ville ha flickor med ljust lockigt hår...och då säger jag att dessa förbarmande blivande föräldrar inte vet vad de gav sig in på. Små söta flickor med ljust lockigt hår kräver sin man (som oftast är en kvinna). Men med lite trixande, hot om utebliven lekplatstripp, arga-leken stirrande, och slutligen det som faktiskt alltid fungerar bäst - ignorans, så satte hon sig på sin stol och berättade att nu gick det bra att bli kammad. Så det var bara att sätta igång att reda ut den svintoliknande tussen som satt framför mig. Naturligtvis var hon tvungen att gny och trilskas lite i förebyggande syfte, IFALL det skulle göra ont. Men resultatet är ju väl värt mödan - ett vacket litet ljuslockigt flickebarn som inte skulle behöva vara föräldralös speciellt länge enligt Rasmus.


Sen var det minibjörnen som skulle väckas, matas, bytas, ta på nya kläder då de gamla var nerspydda (tredje bytet idag...), ut med hunden (igen), mata katter som envist jamade så mitt huvud höll på att spricka trots att de redan fått mat en gång idag (+ att det låg en halv kopparorm framför dörren imorse och jag misstänker att det var katterna som hade ätit den andra halvan och inte att den stackars ormen hade lagt sig där för att självdö) men för att tysta dem så slängde jag ut några ostbitar (från osten som visst stått framme sedan frukosten imorse, bakom de tomma mjölkpaken) , packa in ungarna (varav en är i den underbara åldern "kan själv" , vilket hon oxå ofta kan, men det tar sin tid. Men som den rutinerade mor jag är så har jag lärt mig att räkna till tio, eller ibland hundra, samtidigt som jag försiktigt kör lite profylaxandningsövningar för att behålla lugnet (lyckas inte alltid..)

Väl inne i bilen kom jag på att "Ove och nappen" hade vi ju glömt och jag sa till Mira att passa Vera medan jag sprang in och letade reda på dem.

"Mija hööööver inte Ove och napp. Ove stanna hemma"

OK, tänkte jag och la in backen och backade ner för grusgången,vände bilen, la in ettan och körde iväg.

"Ooooove"
"Men du behövde ju inte Ove"
"Mija höver Ove nuuuu"

Ok, det var ju logiskt och gick ju faktiskt inte att argumentera emot. Nu och då, en minut tidigare, behovet kan ju poppa upp däremellan. Jag kom ändå på att jag måste ringa N o W och bestämma var jag skulle hämta upp dem, för min mobil var naturligtvis urladdad så att ringa på vägen fanns inte. Så nu kunde jag ju passa på och göra två flugor på smällen och ringa och hämta Ove (1-0 till Mira). Det var ju tur att jag ringde för då kunde ju dessa prominenta damer be mig att ta med allt (livsviktigt) som de hade glömt att packa ner, typ solglasögon, plattång ifall man skulle sova hos en kompis som inte har den sådan i sin ägo (gud förbjude), det svarta linnet som man inte visste om man hade lagt i tvätten eller om det låg kvar på rummet mm mm. W frågade om hon fick vara med O istället för att fika men då så den något överambitiösa mamman blankt nej, vi skulle ju fika och ha det så myyyysigt i lekparken och mamma hade ju bakat och fixat för att de skulle få pengar att gå på tivolit med istället för att lägga massa pengar på hutlös dyr fika på något cafe´i stan... Nej, det sa jag inte utan snarare något i stil med:
" Nej lilla gumman, men O kan ju följa med oss och fika om hon vill", vilket hon ville.

Väl framme vid pingstkyrkan slog det mig att det blir ju för många barn i bilen (5 st närmare bestämt, varav två stycken med gigantiska men väääldigt trafiksäkra, bakåtvända barnbilstolar) om man ska köra lagligt, och det ska man ju helst när det är tivoli i stan och fler poliser ute än vanligt. Men nu kände jag att jag orkar faktiskt inte bry mig, så O fick helt enkelt sätta sig i W:s knä i mittsätet och jag sa åt W att ducka om hon såg någon polis (förmodligen meningslöst).

Med fem ungar i min lilla Skoda bar det iväg till parken och regnet, som innan hade duggat lite grann, tilltog TROTS att jag hade kommit ihåg att ta med regnskyddet till Veras vagn (Det är annars så att har jag det med så regnar det inte och har jag glömt det så regnar det, säkert som Amen i kyrkan, men inte idag)

Barnen var ändå vid gott mod och sa att
"Vi kan sitta i den lilla lekstugan på lekplatsen" och vad jag svarade minns jag inte. Men regnet slutade och jag hade varit så förutseende och tagit med mig hushållspapper och började torka av bänken och plocka upp vår läckra picnic. Lagom till att vi skulle börja äta så kom de - KNOTTEN och de bet BARA mig. Det slutade med att jag skyllde på att Vera behövde äta och jag tog henne och flydde till bilen. N, W och O lekte plikttroget en stund med Mira men ville nog innerst inne bara få sina utlovade tivolipengar, dra därifrån, spana killar och åka virvelvinden så snabbt som möjligt.
Så "familjen taikon" packade ihop igen och knödde in sig i den lilla bilen och sedan kördes det runt och lämnades ungar lite här och var.

"Nu åker vi hem och tittar på Shaunen (Miras favoritfår)"
"Jaa, myyysa, chifs?"
"Nä, inga chips, kanske popcorn"
"Ja ja, cocon dåra´ (uppgiven suck)

Låter säkert som om jag haft en hemsk dag men om sanningen ska fram så var den trots allt faktiskt mysig och ganska komisk och jag kände mig som pappan i "vi hade i alla fall tur med vädret" vilket vi ju INTE hade (eller det var ju eg knotthelveterna som var värst!)

Skrållanskratt och Allramskall

Visst är hon världens underbaraste???

Min egen lilla rumpnisse

Ibland kan dålig bildupplösning vara upphov till riktigt vackra orginella bilder. Som de här på vårt minsta lilla Veratroll som ligger och värmer sig i sin badkappa efter ett mysigt bad i baljan.
Vera och jag var idag på bvc på 5-månaders kontroll och vaccination. Hon har varit lite hängig och för första gången på länge, lite gnällig efter sprutan, vilket är helt naturligt. Men hon var jättetapper när hon fick sin spruta, skrek bara lite, knep sen ihop läpparna och gav mamman (som satt och höll henne) en förberående tårfylld blick, typ:

"Vad har jag gjort dig för ont för att förtjäna denna hemska behandling"

Vågen, som bestegs innan denna omilda behandling visade 7150 g och hon var hela 62 cm i strumplästen. Bara "tuttemölk" som föda än så länge och Bvc-tanten tyckte gott att det räckte så länge hon var nöjd och glad (hon har dock smakat på en hel del men bara i "doppa-fingret-portioner" än så länge.

Ps. Karin, visst liknar andra bilden den där teckningen som du gjorde på en bebis när du gick i skolan? Kan inte du skicka den till mig så kan jag jämföra??

Det susar i säven...

...av beundran när Mira doppar tårna i sjön. Nåja, hon doppade lite mer än tårna. Hon satt till och med på botten och mamman fick bita sig i tungan när hon såg en hästigel simma omkring runt Mira, vill ju inte skapa någon rädsla hos henne för vattnet och dess invånare. Det räcker med en trettonårig, mycket fiskrädd tjej i huset. Minsta mört ter sig i hennes ögon som en blodtörstig piraya... not my fault!



Längtar redan tillbaks till de där riktigt heta sommardagarna då livet var så där skönt som det borde vara varje dag, lekande lätt liksom. Men man blir fort bortskämd med värmen. Nu när det är lite kallare och blåsigt tycker man att det är alldeles för kallt bara för att man inte kan gå i bikini och svettas i skuggan. Hoppas bara att det inte blir som förra året, då vi hade en sådan här varm vecka innan skolavslutningen och, ja, det var den sommaren det.

Karin kanske känner igen situationen...

...på G-kås alltså.

Usch...

Mira som hemlighetsfull liten prinsessa hos "mommo" och "snorfar"

...vilken tråkig dag, eller rättare sagt, vad jag har varit tråkig idag. Tröttheten har varit förlamande och jag tror att jag har haft feber, vet inte säkert för jag orkade inte leta upp termometern. Men nu ska jag gå och lägga mig, trots att jag sov 1,5 timmar förut idag. Hoppas verkligen att jag känner mig piggare imorgon då allt som "måste" göras inte gör sig själv bara för att man känner sig lite sjukoch hängig...synd.

Mira och pappan har varit sommarfest i lekparken med dagis, själv orkade jag inte då jag svettades som en kalv. Glömde t o m skicka med rulltårta som jag bakat så de fick köpa fika (vilken synd!!) Trots mitt dåliga samvete för att jag stannade hemma hade Mira kul och det kanske var någon "mamma-sjuka" som gick för Mikael sa att det var flest pappor där med sina barn. Så att jag missade Idas sommarvisa idag är mitt eget fel, för tydligen så sjöng barnen den.

Här hemma går Mira nästan jämt och gnolar och sjunger, något egetkomponerat eller sånger hon har hört men idag stod hon mest och ryckte på axlarna sa pappan. Kanske lite blyg i sådana tillställningar vad vet jag.

Veras personlighet börjar verkligen blomstra. Hon är så glad och nöjd (peppar peppar...). Otroligt rörlig och motorisk är hon oxå. Idag när jag kom upp till vår säng när hon låg och sov middag så låg hon några centimeter från kanten på fotändan på sängen, Hjälp!!! Bullrar upp runtomkring henne så gott jag kan när hon ligger vår säng (eller, den är ju hennes säng oxå...och Miras...) men räknade inte med att hon skulle "backa" och hamna därnere. Kanske dags att ta upp spjälsängen, som nu står i vardagsrummet och fungerar som lekplats, skötbord och enligt de andra i familjen, allmän avlastningsýta.

Sommarplåga?!

Tror jag råkar få på den här varje gång jag sätter mig i bilen, och visst blir man på lite bättre humör och svetten i pannan innan AC:n kommit igång känns inte lika svettig längre...eller den känns bara sommrig och helt rätt.

Shopping!

Nellie, Wilma och Mikael hos Tommy

Idag har vi, Nellie, Wilma och jag (vera oxå förstås) varit och shoppat avslutningsklänningar, bikinis (till tjejerna) och lite annat smått och gott. Kul när man kan köpa de där söta fina sakerna som man eg själv skulle vilja ha men är alldeles för gammal och skavankig för att bära upp. Har man två prinsessor i början på tonåren så kan inget sitta fel eller bli fult.

Själv kom jag hem med ett par MYCKET fotriktiga sandaler (Bläää vad trist, men ett måste tyvärr).

Tjejerna har dock lovat mig att jag får låna örhängerna som de fick, om jag skulle vilja... alltid nåt.

Bilder på avslutningsfina tjejer kommer inom kort då de slutar på Fredag. Det är första gången som mamman inte ska få gå med på avslutningen.
"Jag ska ändå inte sjunga iår så det är ingen ide´."
"Vadå inte sjunga, det är väl obligatoriskt?"
"Nä man behöver inte om man inte vill och det är nästan bara 4:or som ska sjunga, och låtarna är kassa så jag struntar i det"
"Sen när är Idas sommarvisa töntig? Och vad är det för nytt att man får sjunga om man vill? Nån tradition kan man väl hålla på"

Det är här nånstans som jag inser att tantvarningslampan blinkar rött igen (förutom vid köpet av de fotriktiga skorna, då både lampan lyste och varningalarmet utlöstes med full styrka)

Ja, ja det var bättre förr med avslutning i kyrka (eller vilket vackert lövat hus som helst), syrendoft, finklädda mammor och pappor, mor och farföräldrar, den blomstertid och Idas sommarvisa, volangkjolar och nya hårspännen, vita knästrumpor och svettiga psalmböcker...

Som tur är så har jag ju två små godingar till som inte ens vet vad skola är, så jag får möjlighet att uppleva någon mer skolavslutning med traditioner i (förhoppningsvis)

"De va inte jag...

Mira på Tommys 40-års kalas

...de va MÅLLGAN", sa mira idag när hon hade hällt ut den rena vita tvätten på gräsmattan.
Hmmmm, kanske är inte den där Alfons Åberg helt harmlös ändå ;-). Eller kanske mamman sätter på den lite för ofta när hon vill ha lite lugn och ro (och läsa bloggar)? Tja, gulligt sagt var det ändå. Dock ångrade hon sig efter några sekunder och tog på sig skulden:

"Näää, inte mållgan, de va ju Mija."